ögonkontakt
Jag skyndar mig fram genom folkmängden. Det är varmt och folket knuffar sig fram förbi mig fast mina ben rör sig så fort de kan. Jag känner värmen börja pulsera ut i kroppen men jag är för stressad för attt hinna stanna och knäppa upp rocken ända ner. Jag öppnar upp den lite i halsen och känner den kalla luften strömma in och ge mig gåshud vid bröstkorgen.
Portföljen med läderhangtaget i min högra hand blir bara tyngre och tyngre. Handsvetten börjar långsamt tränga fram. Jag byter hand på portföljen. Jag strykerhanden över rockens högra sida för att få bort fukten, jag rätar ut fingrarna och snurrar på handleden. Mina ögon dras till rolex klockan, jag kommer ihåg den dagen jag fick den av min far. Samma dag försvann han.
Fläkten till ingången av teminalen surrar med ett knappt hörbart ljud över mitt huvud samtidigt som dess luftdrag rufsar om några hårstrån på mitt huvud.
Jag stannar till och min blick glider runt bland alla okända ansikten. Portföljen ställer jag ner på golvet och den sjunker ihop en aning
Rocken öppnar jag upp hela vägen den här gången och låter luften komma in. Jag rättar till klädelsen och tar tag i läderhandtaget på portföljen och går ut på andra sidan av terminalen.
Jag hade inte en tanke på att titta var jag satte ner fötterna förren jag kände min ena fot slå emot ett föremål och jag såg hur marken närmade sig.
När jag reser mig upp och höjer blicken möter jag ett par stora mörka ögon som inte verkar ha något slut. En röst som undrar hur jag mår når mina öron. Jag svarar automatiskt, inte helt närvarande, att jag mår bra.
De bruna ögonen försvinner bort i vimlet av människor. På darrande ben tar jag några steg framåt men stannar upp igen. Blicken drar sig ner mot knäna. De är smutsiga men det har inte gått hål på dem
Jag mår fysikt bra men tankarna snurrar och jag har en känsla av att de bruna ögonen jag såg för bara någon mínut sedan har jag sett en gång innan. Jag vet inte vart jag såg dem, vem de tillhörde eller när jag såg dem. Men jag vet att de var lika förtrollande förra gången.
Mina ögon dras till en bänk och jag går fram till den och sätter mig. Jag sluter ögonen och tar djupa andetag, jag känner hur bröstkorgen höjs.
Jag försöker tränga ur bilden av de bruna ögonen från min hornhinna men det går inte. Det är som om de är fastbrända. Det är det sista jag minns innan allting svartnat och ögonen försvinner.
Av:
Kajsa Löfgren
