Kajsa

Jag hade inte en tanke på att titta var jag satte ner fötterna förren jag kände min ena fot slå emot ett föremål och jag såg hur marken närmade sig.
När jag reser mig upp och höjer blicken möter jag ett par stora mörka ögon som inte verkar ha något slut. En röst som undrar hur jag mår når mina öron. Jag svarar automatiskt, inte helt närvarande, att jag mår bra.
De bruna ögonen försvinner bort i vimlet av människor. På darrande ben tar jag några steg framåt men stannar upp igen. Blicken drar sig ner mot knäna. De är smutsiga men det har inte gått hål på dem
Jag mår fysikt bra men tankarna snurrar och jag har en känsla av att de bruna ögonen jag såg för bara någon mínut sedan har jag sett en gång innan. Jag vet inte vart jag såg dem, vem de tillhörde eller när jag såg dem. Men jag vet att de var lika förtrollande förra gången.
Mina ögon dras till en bänk och jag går fram till den och sätter mig. Jag sluter ögonen och tar djupa andetag, jag känner hur bröstkorgen höjs.
Jag försöker tränga ur bilden av de bruna ögonen från min hornhinna men det går inte. Det är som om de är fastbrända. Det är det sista jag minns innan allting svartnat och ögonen försvinner.

                                                
                                                                        Av:
                                                                                Kajsa Löfgren

Hoppas ni ni tyckte den var bra, skulle gärna än en gång be er att lämna en lite kommentar om vad ni tyckte. Hoppas ni får en trevlig fredag kväll!! Hela dikten kommer imorgon

                                                                                               Puuuussheeii<33