Kajsa -

Kala, gråa, kalla väggar med rivmärken och blod.

Pulsen ökar, den bankar i samma takt som mina händer mot dörren

Blicken flackar runt likt en vettvilling i skogen

Min gråt är som ett barns under en mardrömm

Tystnaden ekar likt ett skrik i en grotta

Strömmar av svett lika forsande som Nilens starka strömmar

Längtan av att komma ut är lika starkt som ett barn under förlossningen

Mitt huvud bankar likt en bastrumma under en rockkonsert

Min kropp skakar likt kolibrins vibrerande vingar

Andetagen är lika snabba som leoparden när den jagar

Rysningarna i min kropp är lika kalla som nordpolens vind

Släpp ut mig, jag klarar inte mer

Av: Kajsa Löfgren, känslan i isoleringcellen

2011-01-21 @ 19:22:14 Dikter Permalink

Kommentarer

Trackback